Varför Sverige förlorade MARLEQ – insikter från den globala entreprenören Milo Radulovic

Den här artikeln är en del av Sweden Startup Nations intervjuserie med startupgrundare och investerare. Syftet är att synliggöra systemfel och utforska vad som krävs för att förbättra förutsättningarna för startups och scaleups i Sverige.

Milo Radulovic är grundare och vd för MARLEQ, en digital coachningsplattform som hjälper arbetssökande att få bättre jobb (utomlands) fyra gånger snabbare. Med över 1 100 kunder i 80 länder är han en verkligt global entreprenör. Hans resa började i Sverige, där han studerade och arbetade, och fortsatte sedan genom startup-ekosystemen i Baltikum och andra delar av världen. Trots sina starka band till Sverige valde Milo till slut att bygga sitt företag i Estland. Varför?

Vi pratade med Milo om de strukturella hinder som gjorde det omöjligt för honom att starta sitt företag i Sverige – och vad Sverige måste förändra för att fortsätta vara en attraktiv plats för internationella grundare.

En kärlek till Sverige – och en tuff verklighetskoll

"Jag älskade Sverige", börjar Milo. "Jag studerade och arbetade där, bodde i Västerås, var en del av ekosystemet kring Mälardalens universitet och science parks i Västerås, Eskilstuna och även Stockholm. Strukturen, stödsystemet, det globala tänkesättet – allt fanns där."

Men beundran räckte inte för att ta sig igenom byråkratin. Som medborgare utanför EU behövde Milo ett heltidsjobb hos ett företag som var villigt att sponsra hans arbetstillstånd. Trots att han hade tre olika anställningar räckte det inte för att kvalificera sig. Så – som många andra internationella talanger – försökte han en annan väg: att starta eget.

"Jag byggde MARLEQ ur min egen kamp. Det är en plattform som hjälper andra att navigera i jobbsökarprocessen globalt. Men problemet var inte att bygga företaget – det var att göra det i Sverige."

Milo utforskade alla möjligheter. Han gick med i inkubatorer och acceleratorer i hela Balkanregionen. Flera år senare återvände Milo till Sverige genom Erasmus for Young Entrepreneurs-programmet under sex månader, med det tydliga målet att gå med i en lokal accelerator, registrera ett företag och resa kapital. Men de juridiska hindren visade sig återigen vara oöverstigliga.

"För att registrera ett företag var jag tvungen att bevisa att jag hade tillräckligt med medel för mig själv – 200 000 kronor. För en tidig startupgrundare är det ett enormt högt krav", förklarar han. "Istället för att pitcha för investerare lade jag all min tid på att försöka förlänga uppehållstillståndet. Dessutom gick det långsamt att återfå ett personnummer, vilket fördröjde registreringen av företaget i Sverige."

Estland: Snabbt, digitalt och öppet

När dörrarna stängdes i Sverige vände sig Milo till Estland.

"I Estland går det smidigt att registrera ett företag. Det är digitalt, snabbt och billigt. Jag fick ett ettårigt startup-visum, följt av ett fyraårigt uppehållstillstånd. För första gången, efter att ha bott i fyra EU-länder, fick jag ett tillstånd som varade längre än några månader", berättar han.

Kontrasten kunde inte vara större. Estland välkomnade honom med öppna armar. På bara några år har Milo och hans team deltagit i fyra olika nya nordiska acceleratorer. MARLEQ har idag ett nätverk av över 30 coacher i 20 länder och hjälper mer än 1 100 kunder världen över. Och ändå står Sverige honom fortfarande nära.

"Sverige är fortfarande mitt favoritland, och jag har bott i fem och rest till 42 länder. Mina vänner finns där, ekosystemet är starkt, men det är för svårt att ta sig in. Det finns inte heller en press att attrahera grundare till landet – till skillnad från Estland, där behovet är akut och synligt och vi välkomnas med öppna armar."

"Vi behöver ett startup- och scaleup-visum – nu"

Milo menar att Sverige riskerar att förlora en hel generation globala entreprenörer om landet inte anpassar sig.

"Sverige måste införa ett ordentligt startup-visum – och helst även ett scaleup-visum. Det finns redan i Estland, där en startup-kommitté bedömer ansökningarna så att bara seriösa aktörer släpps in", säger han. "Ge grundare ett år att testa sin idé, gå med i en accelerator och hitta en affärsängel eller VC. Kräv inte alla pengar på förhand – det sänder fel signal och utesluter talang."

Han pekar också på bristen på gemenskap för internationella grundare.

"Skapa en verklig community för globala entreprenörer. Få dem att känna sig välkomna. Just nu är det extremt svårt för internationella grundare att söka Almi-finansiering. Sverige har offentligt stöd, starka storföretag, fantastiska universitet – men de resurserna är inte tillgängliga för alla."

Sverige har fortfarande ett unikt försprång

Trots kritiken är Milo hoppfull.

"Sverige har det som Estland fortfarande bygger upp – välkända globala svenska företag som funnits i decennier, medan Estland bygger sina första. De regionala innovationssystemen i Stockholm, Göteborg, Uppsala, Malmö och Västerås är enastående, kopplade till internationellt erkända universitet och andra viktiga aktörer i ekosystemet. Varje region har ett fokus, en nisch. Det är ovanligt – och kraftfullt. Dessutom finns mer kapital i Sverige för uppskalning, något som ofta saknas i Estland."

Men utan mer öppna policys kan Sverige hamna på efterkälken.

En varning – och en väg framåt

På frågan om vad som står på spel är Milo tydlig:

"Sverige är dyrt. Det är inte tillräckligt konkurrenskraftigt. Folk vill fortfarande komma – det ser jag varje dag i mitt coachningsarbete – men det är så svårt att ta sig in", säger han. "Ge människor en väg in. Fokusera på de globala grundarna som kommer till masterprogrammen; koppla dem till lokala inkubatorer, ge dem ett års frist och stöd dem med mer tillgänglig finansiering. Då kommer ni få se dem bygga och växa."

Sverige riskerar inte bara att förlora startups, menar han – utan även sitt rykte som ledande innovationsnation.

"För tretton år sedan låg Sverige i framkant. Men nu? Estland och andra börjar komma ikapp – snabbt."