Mohammad Husseini: ”Utbildning gav mig syre – och ett ansvar”

Det här är en del av Sweden Startup Nations intervjuserie med startupgrundare, investerare och andra aktörer i ekosystemet, som syftar till att synliggöra systemfel och förbättra förutsättningarna för svenska startups.

När Mohammad Husseini kom till Sverige som 13-åring från Afghanistan kunde han varken läsa, skriva eller räkna. Bara två år senare utsågs han till en av landets mest lovande unga hjärnor och fick det prestigefyllda Gates-stipendiet vid University of Cambridge.

I dag är han serieentreprenör och driver Taleema, en AI-plattform som hjälper människor att nå sina drömmar – den plattform han själv hade behövt som ensamkommande. Som flykting vet han vilken skillnad utbildning och möjligheter kan göra. Därför har han också grundat Rise of Tomorrow, en organisation som stärker kvinnor och flickor i Afghanistan genom utbildning.

Mohammad förenar entreprenörskap med en passion för mänskliga rättigheter och visar vad som är möjligt när man vägrar ge upp. Han bygger sina bolag med ett tydligt mål: att frigöra mänsklig potential. Hans slutsats efter resan från analfabetism till entreprenörskap är enkel, men ställer också krav: Sverige behöver mer mod, fler broar in i nätverken och ett system som vågar ge människor en andra chans.

Drivkraften: lärande och envishet

När Mohammad blickar tillbaka på sin resa är det tre saker som återkommer: nyfikenhet, lärande och orubblig envishet.

“Talang kan vara 5 %. Fyrtiofem procent är viljan att lära – och femtio procent är att inte ge upp.”

Det är ett motto han lever efter. För honom handlar framgång inte om medfödda förmågor, utan om att våga fortsätta när allt känns omöjligt.
“Jag kommer från en värld där utbildning var förbjuden. Där nyfikenhet kunde straffa sig. I Sverige blev den min superkraft. Att lära sig något nytt varje dag blev ett sätt för mig att tro på mig själv.”

En mening som förändrade allt

Flyktvägen från Afghanistan var kantad av livsfara. Mitt i kaoset mötte han en universitetslärare som lade grunden till Mohammads inre kompass:

“Du blir en ledare. Jag förväntar mig inget – hjälp bara andra när du kan.”

Orden fastnade. Men det skulle dröja innan Mohammad fullt ut förstod vad de betydde.
Kort därefter miste han flera av sina barndomsvänner i en explosion. Vänner han egentligen skulle ha träffat den dagen.

“VI skulle ses och spela fotboll men jag var sjuk. Jag försökte smita ut men min pappa stoppade mig. Det förändrade allt. Jag började se livet som ett uppdrag – inte bara för min egen skull, utan för alla som inte fick chansen.”

Det var där någonstans viljan att lära föddes, och med den, en ny sorts hopp.

“Utbildning blev min syrgas. Den lärde mig inte bara om världen, den fick mig att börja tro på mig själv,” säger Mohammad.
“I Afghanistan kunde frågor straffa sig och mina frågor gjorde att jag fängslades som 8-åring. I Sverige gav lärandet frihet. Digitaliseringen kändes som en annan planet, men skolan gjorde chocken till en riktning.”

Från fotbollsplan till företagsbygge

Tävlingsinstinkten fanns redan. Fotboll på hög nivå blev en skola i drivkraft – men utan rätt nätverk fanns ingen väg vidare. “Entreprenörskap såg ut som en plan där produkt och relationer kan väga upp bakgrund. Jag lärde mig snabbt att det inte bara är produkt – det är kapital, mentorer och community.”

Som 15-åring började han gå på event, ofta utan inbjudan. “Jag stod utanför, lyssnade, ställde frågor. Jag lärde mig språk, historia, sociala koder – allt för att kunna vara någon man vill prata med. Nätverket var den största barriären.”

”Gamla sanningar” som håller tillbaka

Det största hindret? Förväntningarna – både de uttalade och de tysta.
“Jag fick höra att de bästa jobben för mig var inom städ, kök eller taxi. Den typen av gamla sanningar smyger sig in i vägledning, rekrytering och vilka ambitioner som samhället tillåter.”

För Mohammad blev det tidigt tydligt att det svenska arbetslivet inte var byggt för människor med hans bakgrund.
“Jag ville bara få en chans att visa vad jag kunde, men ofta möttes jag av misstro.”

Han berättar om ett av sina första jobb på ett konsultbolag. Vid ett företagsevent, där han fått i uppgift att välkomna gäster, blev han avbruten mitt i ett samtal med en representant från Goldman Sachs.

“Min chef kom fram, gav mig en svart soppåse och sa att jag skulle gå och plocka skräp. ‘Du får inte betalt för att prata med gäster’, sa hon. Det gjorde ont, för jag hade lagt ner allt jag hade i det jobbet.”

För Mohammad blev de erfarenheterna en vändpunkt.
“Jag insåg att ingen annan skulle skapa mina förutsättningar. Jag behövde bygga dem själv. Entreprenörskapet blev min väg till frihet; ett sätt att påverka, inte be om lov.”

Men han menar att problemet är större än enskilda händelser. Det handlar också om en kultur.

“I Sverige är vi individualister. Vi tror att vi måste klara allt själva. Men i entreprenörskap lyckas man sällan ensam,” säger Mohammad. “Vi har byggt ett system där man helst inte ska be om hjälp – men i verkligheten är det tvärtom en styrka. Den som vågar fråga, växer snabbare.”

Särskilt hårt slår bristen på andra chanser.
“I Sverige straffas misslyckanden fortfarande – banker och omgivning drar öronen åt sig. I USA kan en konkurs vara en lärdom. Här blir den ofta ett stigma.”

Han beskriver ett system där trygghet ibland står i vägen för möjligheter.
“Vi är så rädda att göra fel att vi glömmer att göra rätt. Vi måste våga tänka nytt, inte bara förvalta det som redan finns.”

Förebilden han själv saknade

Mohammad vet att hans resa inte bara är personlig – den bär också ett ansvar.

“Jag vet att det finns många Mohammeds där ute, med samma driv och nyfikenhet, men som inte ser vägen. De kanske inte har nätverk eller språk – men de har idéerna. Jag vill att de ska kunna titta på min resa och tänka: det går.”

Han ser det som sitt viktigaste uppdrag: att inspirera nästa generation av entreprenörer som inte passar in i mallen.

“Om jag kunde börja från noll, utan språket, utan skola, då kan andra också. Vi måste visa att innovation inte tillhör ett fåtal, utan alla som vill skapa något bättre.”

För Mohammad är innovation inget labbexklusivt.

“Teknik är en hävstång för samhällsförändring när den möter riktiga problem. Börja smalt, bevisa värde, skala. Försök inte lösa allt på en gång.”

Det är också därför de bolag han driver – från Taleema till Rise of Tomorrow – kretsar kring att tillgängliggöra kunskap och skapa verklig samhällsnytta.

“Varje gång jag bygger något nytt påminner jag mig om löftet till läraren jag mötte i Afghanistan: Om jag lyckas, ska jag hjälpa andra. Min framgång har bara värde om den hjälper någon annan.”

En kulturförändring i sättet vi bygger bolag

“Vi står i en ny fas. Sverige har redan skapat några av världens mest framgångsrika bolag – men nu behöver vi bygga nästa generation, och det kräver mod att tänka annorlunda,” säger Mohammad.

Han menar att nästa steg handlar mindre om att förvalta – och mer om att våga bygga på nya sätt.

“Vi behöver en kultur där man får testa, misslyckas och börja om. Där samarbetet är viktigare än titlar, och där unga får en chans att bidra med sina idéer redan tidigt.”

Han återkommer till sitt genomgående tema: mod, samarbete och handling.

“Vi pratar mycket om innovation i Sverige, men vi måste också leva det. Inte bara prata om det i konferensrum – utan faktiskt skapa utrymme för människor att prova.”

Råd till den som tvivlar

“Du vet inte förrän du provar. Ärv inte andras gränser. Be om hjälp. Var beredd att ha fel – och lär snabbt.”

Om framtidens entreprenörer säger han: “Resiliens och anpassningsförmåga kommer att definiera vinnarna. Är du först i en ny kategori räcker ‘tillräckligt bra’. I en mogen marknad måste du vara dramatiskt bättre.”

Om han fick ändra en sak

“Skala upp hjälpkulturen. Gör det normalt – och prestigelöst – att be om hjälp, och ge systemet i uppdrag att svara snabbt. Det skulle öppna dörrar för tusentals som idag står utanför.”

“Att göra om överlevnad till nytta – det är innovation för mig. Jag använder det jag lärt mig för att öppna dörrar för andra.”

Mohammad stannar upp och ler när samtalet närmar sig sitt slut.

“Jag är tacksam mot Sverige. Det här landet gav mig en chans när jag inte hade något. Nu vill jag ge något tillbaka – genom utbildning, genom entreprenörskap, genom att visa att det går.”